Q – Hejsan! Du skriver att du ofta mått dåligt denna period, haft ångest m.m men du går aldrig in på mer specifikt varför! Exakt vad och vilka faktorer som fick dig att känna så liksom.. hade vart sjukt intressant om du kunde gå in mer på det! Självklart vill vi även läsa sämre saker då livet inte alltid är positivt ju!
A – Hej!
Hmm, jag vet inte riktigt vart jag ska börja mitt svar på denna kommentaren, men, jag tycker det är viktigt att från början poängtera att ångest inte alltid har en specifik anledning. Självklart uppstår ångest oftast av en orsak men det behöver inte alltid vara en specifik anledning för att man ska få det. När man lider av mycket ångest så kan det komma av minsta lilla orsak, ibland bara från ingenstans. Men i mitt fall så började jag få ångest i slutet av tvåan på gymnasiet. Det var en otroligt hektisk period i mitt liv, skolan var helt galet stressig minns jag, nu när jag tänker tillbaka på den tiden undrar jag hur man i hela världen kan utsätta en 17-18åring för den stress och press som vi fick uppleva. Jag vet att många i min skola och i samma årskull håller med mig om detta, och för mig är det en bakomliggande orsak till min stora ångest.
På våren i tvåan på gymnasiet började jag märka av att jag var otroligt trött hela tiden. Hur mycket eller hur lite jag än sov så var jag konstant trött och det gick liksom inte att rubba. Det fortsatte tyvärr i att jag tappade intresse och ork till att göra saker jag vanligtvis tyckte om att göra, träffa vänner, spela fotboll, träna, göra andra saker som jag annars hade uppskattat. Jag ville helst bara ligga hemma på min säng och inte göra någonting. Jag insåg inte detta förrän en dag när jag knappt klarade av att gå upp ur sängen på morgonen, jag ville inte, jag hade ett stort tryck över bröstet och allt kändes som en börda. Jag hade aldrig upplevt en sådan konstig känsla i mitt liv, och den fortsatte… Jag började såklart att googla och allt annat man får för sig att göra, men tillslut bestämde jag mig för att gå till UMO och prata med någon, där jag fick ganska klart för mig att jag var påväg ner i en depression. Min kropp klarar inte av stress, jag har aldrig klarat av det. När jag var liten blev jag sjuk när det var stressigt och i tonåren visade det sig uppenbart på detta sättet istället. Det blev för mycket för min kropp och hjärna att klara av helt enkelt, något som var otroligt läskigt och främmande för mig.
Jag är så glad över att Gustav fanns där i mitt liv då. Det är så klyschigt att säga att ”det var han som fick mig på fötter igen” men så var det verkligen. Han var det där lilla ljuset som jag saknade, och han frågade inte heller någonting. Han visste att jag mådde dåligt och han gjorde inget annat än att försöka få mig att må bra. Jag har flera vänner som inte förstod att jag var såpass dålig och vände det mot mig istället, något jag idag fortfarande tycker är jobbigt och tyvärr lägger skulden på mig själv för. Det vet jag att jag inte borde göra, för jag kan inte hjälpa att orken inte fanns där, att jag tappade allt. En äkta vän ska ha förståelse för det och om ni sitter i samma sits som jag gjorde, snälla, försök att inte lägga skulden på dig själv, även om det är du som inte orkar höra av dig. <3 Om din vän inte ser att du mår dåligt borde du kanske se över hur nära ni egentligen är.
För min del var det SÅ bra att sommaren kom. När jag hade skrivit mitt sista prov i skolan för den terminen var det som att en flod av lycka sköljde över mig. Jag fick äntligen sommarlov och det var verkligen det som behövdes för att jag skulle återhämta mig, vilket jag också gjorde.
Bild från våren 2016
När skolan började igen i Augusti, så var jag mer än redo för att ta mig an mitt sista år på gymnasiet. Jag skulle inte låta skolan ta över mitt liv, mina känslor och annat. Det var SÅ skönt att ha ett mål att se fram emot, studenten. Jag minns att jag var så otroligt redo för dessa åtta månader. Men då kom nästa bomb från ingenstans. Gustav blev såld till England och ett helt nytt kapitel i livet tog fart.
För att summera mitt sista år på gymnasiet så skulle jag nog säga just, ångest. Tyvärr. För att återkomma till din kommentar så skulle jag faktiskt säga att skolan var min största anledning till att jag fick ångest. Det är svårt att också skriva om detta, det faller över mig rätt hårt hur mycket jag stått ut med under förra året. Jag försökte njuta av att det var mitt sista år, försökte njuta av att allt snart är slut, men jag hade ingen ork. Jag FÖRSTÅR inte hur jag ens klarade av att prestera så bra som jag gjorde i trean trots att jag mådde som jag gjorde, för bra betyg har jag alltid haft och det har alltid varit viktigt för mig. Jag har aldrig haft svårt för själva skolarbetet men jag har dock haft svårt för tanken av ”detta och detta och detta måste göras”. SÅ mycket motgångar som jag fick uppleva har jag nog inte upplevt under mina alla 18 år innan, det är helt sjukt. Något som hjälpte mig att reda ut mina tankar var att skriva dagbok, det var som att jag fick berätta för någon om mina tankar, det var väldigt skönt, jag tänkte att jag skulle dra ut en text ur den åt er nu,
”26/4 – 2017, Onsdag.
Det är en sån dag idag, ni vet, ångest.
Trycket över bröstet, tårarna bakom ögonen, ni vet, en sån dag. Ibland känns det som att dem är påväg att försvinna, dem dagarna. Men lika snabbt igen är dem där igen för att visa att dem är kvar. Hur orkar man?
100 bollar i luften, så mycket att tänka på, så lite ork. Fan, en månad kvar sen är jag fri, fri från det som alltid får mig att må som sämst. Slippa kommentarer, slippa blickar, slippa allt. Idag var en jobbig dag, ni vet när allt bara tar över, man orkar inte längre ”skita i det”. Det tar över. Hela. Min. Kropp. Det gör ont. I hjärtat, djupt inne, där ingen kan se. För det är precis så det är, ingen ser.
Jag tvingar på ett leende och låtsas att allt är bra, om dem bara visste… istället ligger jag här för mig själv, kl 23.49 och försöker reda ut mina tankar på egen hand. Det är svårt, förbannat svårt. Imorgon ska bli en bättre dag.
Men just nu är allt skit, på botten, allt. Vill gömma mig, slippa tänka, slippa förklara varför.”
Denna text skrev jag i april för ett år sedan. Det känns så nära samtidigt som det känns så långt bort. Det var under denna period min ångest var som värst. Slutet på höstterminen och hela vårterminen i trean var värst, jag har aldrig mått så dåligt. Det ända som fick mig att fortsätta orka var att jag tränade, det blev mitt liv. Det var det enda jag hade ork till och det är jag så glad för. Annars vet jag inte vad jag hade gjort.
Dagen jag tog studenten är den lyckligaste dagen i hela mitt liv. Aldrig någonsin har jag känt sådan befrielse, det var som att femhundra kilo släppte från mina axlar. Det låter också klyschigt men herregud vad den dagen var mer befriande än vad jag hade kunnat tänka mig! Gud, nu rinner tårar ner för mina kinder. Det är fortfarande så känsligt och så konstigt att skriva om det på detta sättet. Men att ha klarat mig hela vägen till studenten med alla dessa motgångar gav mig sån jävla power inombords. Dagen efter studenten klappade jag mig på axeln och försökte inse att nu är det över, alla morgnar av ångest är borta.
Det jag har insett nu i efterhand är att ångesten har stannat kvar här i Göteborg. På ett sätt är jag glad över att jag fick chansen att flytta till Stockholm så fort jag gick ur skolan, det blev en nystart, vilket var hur skönt som helst. Men varje gång jag varit i Göteborg för att hälsa på har jag fått tillbaka ångestkänslor. Så på ett sätt blev ju också min flytt som en flykt från alla känslor och dem lämnades kvar här. Ett exempel är att jag fortfarande har svårt för att åka spårvagn, för under alla år när jag åkt till och från skolan har jag lyssnat på musik med en stor ångestklump i magen, och den är kommer krypande så fort jag stiger på spårvagnen än idag. Att allt plötsligt vände till att vi flyttade hit igen nu har varit väldigt turbulent för min hjärna. Men jag lever för att allt sker av en anledning, och jag vet att om vi inte hade flyttat hit NU så hade det tagit ännu längre tid för mig att bli av med min ångest som alltid kommer när jag åker till Göteborg. Jag måste bli vän med staden igen och lära mig att saker och ting har sin tid och allt går vidare, även känslor. Jag känner varje dag att de små ångestkänslor som ligger krypande börjar avta mer och mer, vilket jag är så glad för.
Hoppas att någon där ute kanske får hopp om att allt går trots att det inte känns så efter att jag har berättat detta, allt är inte en dans på rosor och det brukar jag vara ärlig med. Ni vet att jag gillar att vara personlig men dock inte privat. Jag vet att så många andra lider av ångest i min ålder och för mig hjälpte det mycket att få läsa om andras historier och upplevelser. <3 Våga prata med någon, våga känna känslor, var inte ensam. Våga sök hjälp om du känner att det är något som står helt fel till, det kommer att hjälpa dig jag lovar. Kanske inte helt direkt men i alla fall en bit på vägen! <3
Tack för din kommentar och för att jag fick skriva av mig detta, jag tror att det behövdes. <3
PUSS OCH KRAM
Mars 2017 <3
Studenten <3
5
Vit blus HÄR // Röd blus HÄR
Vita byxor HÄR // Rosa byxor HÄR
Blus HÄR // Stickad tröja HÄR
Trenchcoat – H&M, 
& när Claris agerar fotograf slutar det nästan alltid såhär, hihi. <3 
Svarta 
Sedan hämtade pappa upp mig så åkte vi och hämtade Gustav. Resten av eftermiddagen innehöll endast mys i stora lass. Det är så härligt att få sakna varandra och sedan få krama om varandra igen efter ett par dagar, lever för det. <3 På kvällen åkte jag och Gustav för att handla lite till veckan och sedan avslutade vi kvällen framför ett avsnitt av La Casa de Papel. En perfekt kväll!
Vi flyttade till Stockholm! Efter många turer så hamnade vi tillslut där, minns att det var en otrolig lättnad att äntligen få besked. Vi bodde på hotell ett tag men fick ändå ganska snabbt tag i en lägenhet vilket var väldigt skönt. <3
Jag gick i skolan också, minns att det var väldigt rörigt här ett tag. Det var så mycket för mitt huvud att både klara av en flytt samt slutspurten i skolan. Mådde tyvärr inte alls bra under denna tiden! 
MEN, vi hade studentskivor och det livade ju faktiskt upp saker och ting en del. SÅ roligt! Här var det superhjälte eller skurk tema, jag var Katniss i Hunger games. 😛
Jag och min familj firade min födelsedag några dagar tidigare eftersom jag skulle fira min födelsedag i Stockholm. Vi åt en stooor och mysig brunch som jag minns var så himla mysig! <3
Sedan bar det av till Stockholm och vi flyttade in i vår lägenhet. Dagen efter var det min födelsedag och Gustav överraskade mig med det finaste blombudet jag någonsin fått. Han är så fin min Gustav. <3 
Resten av min födelsedag spenderades på Ikea och sedan på favoriten Taverna Brillo. <3 Mmmm saknar löjromspizzan där….. 🙁
Vi installerade oss i vårt nya hem och i vår nya hemstad. Gud vad jag saknar Stockholm och denna lägenheten, det är helt sjukt. Får ont i magen när jag ser dessa bilder, så mycket känslor bakom denna tiden! Åh vad jag saknar det.
Mamma och pappa kom upp till oss och firade påsk! Påsken var ju betydligt mycket senare förra året. Det var supermysigt i alla fall! Vi åt god mat, gick på fotboll och la en ros på Sergels torg efter terrorattentatet. <3
Vi hann även med lite kärlek i Kungsträdgården. <3
Fotboll och en av de fina solnedgångarna i huvudstaden. <3
Våren kom! Jag pendlade fram och tillbaka mellan Stockholm och Göteborg, detta är min favoritslinga i skogen här hemma i Götet, så vackert på våren! <3 Här gick jag många gånger för att bota min ångest.
Jag och Lovisa brunchade i vanlig ordning!
En solig dag där jag och Gustav invigde lunch utomhus på Vau De Ville. Timman senare satt jag på tåget hem igen och mådde skit, som alla gånger när jag behövde åka tillbaka till Göteborg. Förlåt om det blir lite negativt här men känner att jag behöver skriva om det, det var verkligen en jobbig period i livet och det tänker jag inte sticka under stolen med!
Vi sjöng vårsången i skolan och just denna dagen mådde jag jättebra. Jag hade packat väskan för en hel vecka i Stockholm och att få sjunga vårsången var att komma ett steg närmare studenten! Sån lycka <3 Detta var min hatt! Vi tar alltså på oss dessa denna dagen, har på oss dem då och då fram till studentdagen, där vi kastar dem till resterande elever och tar på oss studentmössan! En härlig tradition. <3
Jag åkte till upp till Stockholm och firade Gustavs födelsedag. SÅ himla mysigt! <3 
På kvällen gick vi ut och åt med hela hans familj på Brillo vilket var så mysigt. Så härligt med hela gänget samlat! <3
Man ser inte min klänning så värst bra här men det var den bästa bilden jag hade! Som ni ser så har min klänning en ”form” vilket betyder att den inte blåste upp eller fladdrade omkring samtidigt som den inte var tight. DET var väldigt skönt!!!
